I somras läste jag första delen av serien Nordmark: Nattavaara. Nordmark är en dystopisk serie om ett framtida Sverige där norra Sverige blivit en egen stat med Kiruna som huvudstad och ett stort hat mot svenskar. Detta på grund av att världen gått i spillror av pandemier som avlöst varandra, naturkatastrofer och krig.

Nattavaara utspelar sig på olika platser i norra Sverige. Vi möter Erik och Sofia, de föräldralösa barnen som tvingas ut på en lång vandring i jakt på husrum och ett vanligt liv efter att ha blivit utkörda från sin hemby. Men att vandra ensam i ett laglöst Nordmark för med sig en hel del risker, och de stöter på flera av dem. Vi lär också känna jarlen av Nordmark, den amfetaminberoende Sebastian som är det närmsta staten kommer en president eller kung. Han är älskad och hyllad av folket men missbruket börjar ta ut sin rätt. Vid sin sida har han vicejarl Hartmann, en slug man som gör allt för att Nordmark och framför allt Kiruna ska nå nya framgångar, hur blodig vägen dit än må vara. Marja, en kvinna på jakt efter sin älskade man Mårten som en dag försvann spårlöst. Hon tillfångatas av en grupp plundrare och måste lära sig att spela med i deras grova lekar för att finna sin man igen. En annan karaktär är Sonja, en undercover spion åt samerna som lever fria och ses som ett stort hot för Nordmark. Hon har lyckats bli finansminister för staten och försöker finna information utan att bli upptäckt. Tillslut får vi lära känna Carin som arbetar med att framställa en raket och är den enda som har internetuppkoppling i hela Nordmark. Men även Carin har sina side missions..

Jag tyckte verkligen om Nattavaara, men så är jag ju förtjust i dystopier generellt. Det är en fartfylld roman med mycket att hålla reda på: alla historier har sina sidospår och det gäller att inte missa viktiga detaljer. Detta gör boken spännande och till en riktig bladvändare. Karaktärerna känns väl genomtänkta och det finns både de man känner avsky för och de man vill ska vinna sina strider. Det bästa tycker jag dock är den realistiska toning boken har: den handlar om en apokalyptisk och ändå rätt nära framtid men känns inte alls överdriven utan snarare logisk. Här och var kommer kapitel med artiklar som skrivits medan pandemierna rasade, teknikens framgångar nådde sitt slut och skogsbränderna härjade och de är allihopa välskrivna till den grad att de blir skrämmande. Som läsare lämnas man med två känslor: 1. Det här är verkligen en möjlig framtid så som vi lever idag. 2. Jag vill läsa fortsättningen NU. Och det om något är ett bra betyg enligt mig.

Uppföljaren och tillika andra delen i serien om Nordmark heter Armasjärvi. Den släpptes för bara någon månad sen och jag läste precis ut den. I Armasjärvi får vi återigen följa karaktärerna från första boken, de som överlevde vill säga (obs för spoilers om ni inte läst första boken). Erik har lämnat Kiruna för att börja studera i en Kirsten skola och i hemlighet spionera på heskelianerns, allt enligt Hartmanns order. Sofia är kvar hos sina nya mammor och arbetar även hon som spion åt Hartmann genom att tjuvlyssna på gästerna på Malmkaravanen och skaffa sig rätt kompisar i skolan. Hartmann själv börjar inse att hans, fram till nu, trygga plats bredvid tronen hotas efter självmordsbombningen för några månader sen som han låg bakom. Han står nu inför flera val och det viktigaste gäller vem han ska lita på. Sebastian, vår käre jarl, försöker i sin tur gå av amfetaminet samtidigt som han hoppas på att skapa en allians med Norge genom sina knep. Sonja blir alltmer omtyckt, av såväl Hartmann som folket, och får tillgång till mer och mer information. Information som dock sätter henne i en svår sits och hon börjar inse att inte bara hennes trygghet utan även Nordmarks vilar på hennes axlar. Carin är inlåst i ett rum på sin gamla arbetsplats och har blivit morfinberoende efter att Sonja svek henne och skar av hennes finger. Hon lever endast för att hennes iris låser upp ipaden med hemlig information men än har hon några ess i rockärmen. Mårten är fortfarande en del av militärtruppen, och en omtyckt sådan. Han och de andra mannarna skickas ned till Kolahalvön på ett uppdrag som visar sig innebära allt Mårten fasat för.

Det var härligt att få återvända till Nordmark och möta karaktärerna man lärt känna så väl. Tyvärr håller inte Armasjärvi samma kvalitet som Nattavaara: den känns förhastad och ibland lite platt. Där Nattavaara var fylld av händelser är Armasjärvi tom på dem, och känns mer som en utfyllnadsbok inför slutet på trilogin. Det är mer dialog än action och vissa saker som tas upp känns helt onödiga. Trots det är det inte en dålig bok: den är fortfarande välskriven textmässigt och innehåller samma underbara karaktärer. Den saknar bara det där lilla speciella som gjorde Nattavaara till en bok man sträckläste. Det här är definitivt en bok man måste läsa om man planerar att läsa hela serien eller vill veta vad som hände efter Nattavaara, men som enskild bok i sig så är den inte särskilt speciell.

Betyg:

Nattavaara: 4,5/5

Armasjärvi: 3/5 (och det en knapp trea)


This free site is ad-supported. Learn more